Onsdagen den 23 juni bestämdes efter kontrollen på antenatalen på Östra sjukhuset att förlossningen skulle sättas igång dagen efter pga för lite fostervatten. Så Johnny åkte hem och hämtade barnen som skulle få vara med min kusin under torsdagen och sen sin mormor och morfar över midsommar. Vi sov sen allihopa hos mina föräldrar och 09.30 den 24 juni hade vi tid på Mölndals sjukhus för kontroll och bedömning hur vi skulle sättas igång, beroende på mognadsgrad.
BM Mia tog emot när vi kom dit och satte CTG som såg jättebra ut.
Senare kom läkaren och efter kontroll visade det sig att cervix var ca 1,5 cm lång fortfarande, men mjuk och hon kom in med två fingrar så då bestämde dom att ta hinnorna så att vattnet gick, vilket gjordes direkt. Det kom dock inget vatten och jag blev åter satt i CTG en stund för att se så allt såg bra ut vilket det gjorde. Sen beordrades jag att gå upp och röra mig för det kunde underlätta att få igång det. Så jag knatade och knatade inne på rummet, tills en annan BM sa att jag gärna får använda mig av korridoren med...så då knatade jag ut dit istället. Det enda som hände var dock att jag hade dom gamla vanliga sammandragningarna som inte kändes. Men jag knatade på! Blev serverad mackor vid 11-tiden och åt dom medans jag fortsatte knata...allt för att försöka få igång värkarbetet! Vid 11.30 beslutade BM Mia att vi skulle förflytta oss till förlossningen istället för att sätta dropp så att vi kunde få igång det. Så hon plockade ihop sina saker och låste avdelningen där vi varit och strax innan 12 var vi på plats på förlossningen.
Eftersom hon då även fått mitt förlossningsbrev och läst att jag önskade lavemang så gav hon mig det innan det var dags för dropp och skalpelektrod på bebisen. Klarade dock inte hålla det så länge som hon önskade (10 min minst) men stod ut i åtminstone 6 minuter!
Alltid nåt!
Resterande klockslag är lite diffusa och bara ca-tider. Får väl justera det då vi fått ut journalkopian nästa vecka, om nu något inte stämmer!
Ca 12.30 sattes sen skalpelektroden på bebisens huvud och värkstimulerande dropp sattes på mig med effekten 20 ml/tim (som kom att öka upp till 120 ml/tim på slutet under krystvärkarna). Sen beordrades jag återigen att stå upp och vagga eller gå (om jag kunde då ytan var ganska minimal där jag kunde röra mig just för att jag var kopplad till skalpelektroden). Så jag stod och vaggade och kände värkarna komma ganska regelbundet och jämnt men dom gjorde ju inte jätteont.
Samtidigt som jag stod där så började vattnet fullkomligt forsa ur mig och rann igenom dom megablöjorna man fått på sig ifall det skulle komma vatten...och det fortsatte sen rinna tills han var ute så jag var ganska blöt överallt kändes det som. Fick beställt in lite lunch vid 13-tiden som jag åt mellan värkarna.
Efter lunchen började värkarna kännas mer och jag stod och hängde på Johnny och andades med tunga andetag. BM föreslog då att prova gåbord, vilket jag hann göra en värk men det var inget för mig. Hade även börjat få så ruskigt ont under hälarna av att stå så då hämtade BM in en stol som jag fick sitta grensle över mot sängen och sen luta mig över en saccosäck. Det funkade fint! Och var skönt för då satt jag både bekvämt under värkarna men kunde även vila mig i säcken emellan värkarna! Toppbetyg för den alltså!
Johnny satt hela tiden bakom mig och strök mig över axlar och armar, ett otroligt stöd var han! BM frågade om jag ville prova lustgas men jag avböjde då jag tyckte jag klarade det utan fortfarande och ju helst inte ville ha någon sådan smärtlindring. Klockan var nu 14.00 och BM meddelade att hon snart skulle gå hem för dagen och istället skulle hon lämna över till en kollega som gått på sitt pass precis. Under tiden hon är ute och går igenom med den nya BM så börjar värkarna ta i mer och mer och när BM Mia kommer in med den nya BM Anette vid 14.30 bestämde jag mig för att ändå prova lustgasen. Så dom instruerar mig och jag börjar suga lustgas under värkarna för kung och fosterland! Kändes skumt...men ändå en skön känsla på nåt sätt...värkarna gör ju lika jäkla ont men man skiter liksom i det på nåt konstigt sätt...och emellan värkarna kände jag mig helt väck pga lustgasen och kunde ligga och vila mig på säcken helt avslappnad, vilket verkligen behövdes.
Eftersom BM Mia sagt innan hon gick av sitt pass att den nya BM skulle kollat mig direkt, men inte hunnit göra det än så bad jag Johhny ringa på klockan vid 15.15 just för att be henne kolla status. Värkarna är då relativt korta men ändå otroligt intensiva men jag gissade ändå att det kunde ta ett bra tag till så jag ville därför veta ungefär hur långt vi kommit i arbetet. BM hann dock bara innanför dörren så får jag en stark krystvärk! Säger detta till BM som då snabbt får upp mig från stolen och upp i sängen. Med min förra förlossning, och krystvärkar bara öppen 5 cm i färskt minne, håller jag emot så gott jag kan på nästa krystvärk samtidigt som jag väser frågande till BM om jag får lov att krysta....ja, krysta du på säger hon (lite stressat dock då hon samtidigt försöker få fram alla saker som behövs samtidigt som hon ger direktiv till USKAN om att se till att någon annan tar hennes andra patienter så länge och även få in en person till i rummet vilket tydligen var standard). Så nästa krystvärk krystar jag, och brölar som en ko, och sen likadant i ca 3 krystvärkar till innan jag känner hur han glider ur mig, en riktigt häftig känsla! Klockan var då 15.21.
Det var dock inte bara jag, Johnny, BM och undersköterska som blev tagna på sängen av snabbheten utan även lilleman blev lite tagen och han gav ifrån sig nåt litet läte när han kom ut men började inte skrika utan dom fick massera honom ordentligt med handdukar för att få igång skriket, hann bli ordentligt rädd ett tag och frågade flera gånger om han andades, men BM och USKAN lugnade oss hela tiden och sen kom då det befriande skriket, och som han skrek då! Underbart ljud!
Under tiden BM kollade om jag spruckit något (vilket jag inte hade gjort! Jippie!) så fick lilleman äntligen komma upp på mitt bröst och tårarna rann på både mig och Johnny över att se denna vackra varelse som han och jag av kärlek hade skapat!
Sen var det dags för lilleman att leta efter bröstet och för oss att försöka landa lite i allt tumult som blivit. Och ringa barnen och berätta såklart! Dom hade ju väntat på detta samtalet så länge och blev så glada så det enda dom pratade om på hela resan med mormor upp till landet sen, var att lillebror äntligen hade kommit nu! Sötnosar!
Sen var det den underbara fikabrickan innan vi fick komma ner till BB, avd 209, rum 11. Johnny fick stanna första natten men natten därpå hade väl folk hoppat igång värkarna under små grodorna (midsommarafton 25/6) för då fyllde det på sig på förlossningen så Johnny inte fick plats en natt till utan fick åka hem och sova istället. Men det funkade bra det med, fick byta rum och delade då med en jättetrevlig tjej ifrån Mölnlycke och hennes söta lilla dotter som föddes bara nån timma efter lilleman kom ut. Den 26/6 valde vi dock att åka hem, efter att barnen kommit förbi med mormor och hälsat på oss först! Och vilka stolta syskon, jösses! Underbart!
Så nu har han alltså äntligen kommit då...vår son, som troligtvis kommer få namnet Sebastian....fast kanske ska man överväga Izabelles förslag med...Nicke Nyfiken Stahberg! Ja, varför inte!?
~Madde~
Men det är snart söndag igen och då kommer dom ju hem igen! 
